Allergener på menyn och hemsidan: vad restauranger och caféer måste visa (2026)

Grundregeln: fjorton allergener, alltid

EU:s livsmedelsinformationsförordning (1169/2011) listar fjorton allergener i sin bilaga II: spannmål som innehåller gluten, kräftdjur, ägg, fisk, jordnötter, soja, mjölk, nötter, selleri, senap, sesam, svaveldioxid och sulfit, lupin och blötdjur. För mat som inte är färdigförpackad är det i praktiken den enda uppgift du alltid måste kunna lämna, men den gäller utan undantag, även för ingredienser som framställts ur dem, som stärkelse från vete eller lecitin från soja.

Hur du lämnar den får du välja. Skriftligt på menyn eller en skylt vid rätten, eller muntligt. Väljer du det muntliga och bara på förfrågan måste det finnas en tydlig upplysning om att informationen finns att få. Livsmedelsverkets eget exempel är en rad i menyn: "Är det något du inte tål? Prata med oss." Myndigheten rekommenderar skriftlig information eftersom den minskar risken för misstag, men det är inte ett krav. Heter rätten efter sin enda allergen, som sellerisoppa, räcker namnet.

När gästen beställer på nätet ändras regeln

Här missar de flesta. En takeaway som beställs på hemsidan, en tårta som förbeställs, en cateringbeställning per telefon: det är distansförsäljning, och då räcker inte skylten i lokalen. Livsmedelsverket skriver att information om allergena ingredienser alltid ska lämnas innan köpet avslutas, och att den också ska kunna lämnas vid leveransen. Det kan ske på webbsidan eller genom ett telefonnummer med angivna telefontider. Vid kontroll är frågan enkel: framgår det tydligt att gästen kan få allergeninformationen innan hen beställer?

På en beställningssida betyder det i praktiken att allergenerna står vid varje rätt, synligt innan rätten läggs i varukorgen, inte i en PDF tre klick bort. En fri textruta för "allergier och specialkost" i beställningen är bra, men den ersätter inte informationen före köpet. Den är gästens fråga, inte ditt svar. Samma resonemang för cateringofferter, där allergierna dessutom kan tas upp skriftligt i beställningen, och för webbshoppen om du säljer mat där.

Rutan har en fälla som jag hittade vid en granskning av takeaway-kassan jag byggt åt en bar. En gäst skrev "Allergier: nötter" och hade en sallad med nötter i korgen, och beställningen gick igenom utan ett ord. Nu läser kassan allergirutan efter de fjorton allergenerna och jämför med rätternas angivna allergener, och vid en krock står en varning innan gästen skickar: ta bort rätten eller ring, så berättar köket vad som går att ändra. Varningen lovar aldrig att något är fritt från något; att ingen krock hittas betyder bara att inget av det gästen skrev står bland rätternas allergener. Och "nötkött" räknas inte som nötter.

"Glutenfri" är ett löfte, inte en beskrivning

Att tala om vad en rätt innehåller är ett krav. Att påstå att den är fri från något är frivilligt, och just därför hårt reglerat. Livsmedelsverket är tydligt på fyra punkter som rör varje meny och hemsida:

• Bara två uttryck om gluten är tillåtna: "glutenfri" och "mycket låg glutenhalt", med gränsvärdet 20 milligram per kilo för glutenfri enligt EU-förordning 828/2014. "Bakat utan gluten", "naturligt fri från gluten" och "innehåller inte gluten" är inte tillåtna.
• Fri från och "kan innehålla spår av" går inte ihop. En rätt som påstås vara fri från ett allergen ska vara säker för den som inte tål det, och kan då inte samtidigt varna för spår.
• Allmänna skyltar vilseleder. "Lämpligt för allergiker" eller en rubrik som "glutenfria rätter" avråder myndigheten från, eftersom allergiker är en blandad grupp och en vanlig rätt lätt hamnar under fel rubrik.
• Löftet kräver rutiner i köket. För att få kalla en rätt lämplig för allergiker ska restaurangen ha rutiner från varumottagning till servering. Mjöldamm från pizzan bredvid gör den glutenfria pizzan osäker.

Det praktiska rådet är därför detsamma som Livsmedelsverkets: skriv vilka allergener som ingår, konsekvent vid varje rätt, och låt gästen själv se vad som saknas. Det är tillåtet, säkert och räcker för de allra flesta. "Fri från" är för den som har köket och rutinerna för det.

Där löftet slinker ut: hemsidan och AI-chatten

När jag provade AI-chatten på en konditorisajt jag bygger ställde jag den fråga som förr eller senare kommer på riktigt: "Är Kiddevipp glutenfri? Min dotter har celiaki." En chatt som söker i sajtens texter hittar tårtans beskrivning med hög säkerhet och svarar med den, en text som svarar på en annan fråga men läses precis som ett svar på den här. Därför fångas allergifrågor innan sökningen över huvud taget körs. Chatten svarar aldrig ja eller nej. Den säger att märkningen står vid varje tårta, att allt bakas i samma bageri där gluten, nötter, mjölk och ägg finns, och lämnar frågan till personalen, som får den i sin mejl och kan svara gästen direkt.

Två spärrar till sitter i koden och inte i chattens instruktioner, för instruktioner följs oftast och kod följs alltid. Ett svar där modellen säger att något är fritt från ett allergen släpps aldrig ut, oavsett vad sajtens texter säger, eftersom en modells löfte inte går att stå för. När ägaren själv skriver "glutenfri" om sin egen tårta stoppas det inte, men det måste bekräftas med ett klick, och vem och när sparas. Samma princip som i nyhetsbrevet, där orden "fri från" aldrig får lämna huset i ett AI-skrivet utskick.

Det obekvämaste fyndet kom vid en granskning. Kontrollen av fri från-påståenden körde på de fält någon hade listat för hand, och sju fält på tre skärmar fanns inte med. "Fri från gluten" inskrivet i en produkts ursprungsfält visades på beställningssidan på tre språk och lästes dessutom in i chattens kunskap. Lösningen var att göra det omöjligt att glömma: varje fält som en gäst kan läsa måste nu deklareras, annars går sajten inte att bygga. Lärdomen gäller oavsett vem som bygger din sajt. Fråga inte bara om menyn har allergener, fråga var mer det går att skriva text som gästen ser.

Så gör du: sju punkter för menyn och hemsidan

1. Allergenerna vid varje rätt, som text. Inte i en PDF eller på en bild. Text kan läsas av gästen på mobilen, av en skärmläsare och av Google.
2. Samma fjorton namn, samma ordning, överallt. Konsekvens gör att gästen snabbt ser vad som saknas, vilket är hela poängen.
3. Raden om att fråga. "Är det något du inte tål? Prata med oss" på menyn och på sajten, med telefonnummer och tider när du tar emot beställningar.
4. Allergenerna före varukorgen. På beställningssidan ska de synas innan rätten läggs till, inte först i kvittot.
5. En ruta för gästens allergier i beställningen, som följer med ordern till köket och syns på kvittot vid hämtning.
6. En källa. Rätten och dess allergener skrivs in en gång och styr menyn, beställningssidan och chatten. Två listor glider isär första gången receptet ändras.
7. Inget fri från utan rutiner. Och aldrig från en AI, varken i chatten, i översättningen eller i nyhetsbrevet.

När jag bygger en sajt åt en restaurang, ett café eller ett konditori sitter det här i grunden: en beställning som visar allergenerna vid varje rätt före köpet, en chatt som lämnar allergifrågor till er, och spärrar mot fri från-löften i koden. Hur resten av en restaurangsajt hänger ihop står i den guiden, vad det kostar står öppet under tjänster, och vem som bygger kan du läsa under om mig.